FKT Bohusleden, 350km på 62:24:39

FKT (Fastest Known Time – Snabbaste kända tiden). Under Covid-19 blev alla lopp inställda förutom virtuella tävlingar, då blev även FKT populärt, först i USA och därefter i hela världen.

Jag har tränat ganska bra under vintern 2021, men restriktioner var fortfarande aktuella i Sverige och alla lopp skjuts upp till hösten. Första målet med min träning blev Järnbrukets Backyard Ultra som skulle gå av stapeln den 4 juni. Under våren, kan säga att det var ungefär april månad när Oscar Sjölander lägger ut på sociala medier att han ska försöka göra en osupportad FKT på Bohusleden. (Oscar hade även tidigare rekord på supportad FKT på Bohusleden med 70 timmar 22 minuter). När jag såg hans inlägg, började jag fundera lite om jag skulle klara av en sådan utmaning, det har inte gått många dagar innan jag bestämde mig att jag får testa mig på denna led. Eftersom det blev så osäkert om Järnbrukets Backyard kommer bli av, så bestämde jag mig att jag hoppar över Järnbruket även om loppet blir av (fick överlåta min plats till frugan, så det blev ännu bättre och att hon fick springa och då jag fick jag vara support).

Fick snacka lite med träning kompisar, vänner och kollegor på jobbet om min idé och alla blev så positiva, jag fick jättebra respons i att kunna räkna med dom och all hjälp dom kan bidra med, då skapade jag denna fil och började med mina förberedelser. Frågan var också vilken helg/datum jag ska välja, det är inte alla som kan alltid och jag hade egna aktiviteter så till slut blev det bokat tid för start den 11 juni kl 09:00. Kl 09:00 valde jag efter att jag lyssnat på flera poddar, framförallt Oscars berättelse och stress han fick med dåliga starttider.

Lyckades testa några etapper på Bohusleden innan och blev glad när jag såg att det är väldigt bra markerat, samt att det finns massa bra info om hela leden och varje etapp var för sig både på nätet och i app på telefon. Träning har jag inte förändrat så mycket (löpning, cykling, simning) utan bara lagt in flera styrkepass i veckan och räknat tid med all träning jag gjorde, sen varit nog att vila också. Kaffefasta är obligatorisk för min del när det gäller längre lopp, så det blev en månad utan kaffe.

Det här var mängdmässigt det tuffaste 3 veckors träningsblocket inför Bohusleden, men återhämtningen gick bra så jag kunde fortsätta träna utan problem.

Sista veckan innan start har jag bara slappat och inte tränat nästan något alls, försökte slappna av och inte tänka så mycket på själva utmaningen, istället började jag förbereda allt kring logistik och planering närmade sig slutet.

Fredag, sovit hela natten samt kände mig utvilad och såg fram emot att dricka kaffe 😊 Alex och Dino (mina kollegor från jobbet) följde med till startpositionen ”Blåvättnerna” söder om Lindome. Alex fick köra denna gång och Dino skulle springa med mig första de 2 etapperna till Skatås, nästan 3 mil. Tanken var att Dino håller lägre tempo så att jag inte springer för fort i början. Vi kom till starten ungefär 30 min tidigare, kaffedags och avkopplande tiden innan jag ger mig iväg. Gps-trackern från Racetracker.no som jag hade under mitt försök hade möjlighet att jag kunde lägga upp bilder offentligt och då är det viktigt med bild på start och mållinjen, där fick vi jobba lite för att lära oss hur man lägger upp bilder.

Klockan tickade upp till 9:00 och då drog Dino och jag iväg. Första etappen på 19km är lättsprungen så det gick fort och precis som planerat. Veso (kompis för allt) fick uppdrag att köra supportbil från kl 11:00 till kl 20:00, så Veso väntade på oss vid Stensjön, där börjar den andra etappen. Här fick vi ladda om med energi och fortsätta framåt till nästa stopp. Andra etappen till Skatås gick hur lätt som helst och här avslutade Dino sin del av löparsupporten. När vi närmade oss punkten där Veso parkerade bilen, då mötte vi Erik Billerby (löparkompis) som stack ut på sin lunchrunda och ville springa med med oss den delen han hade tid för, så vi kom alla tre till Skatås och support bilen. Här hoppar Daniel Bränholm (klubbkompis från Hälle IF) in som pejser och ska springa kommande 5 mil med mig, alltså till Fontin i Kungälv.

Photo by Veso

Det handlade om 4 etapper där Daniel Bränholm sprang med som pejser, så vi tuggade på rätt bra och tiden gick och jag samlade bra på km. Någonstans i skogen nära Angered kommer Glenn @toothpickrunner (löparkompis som jag fick lära känna för någon vecka sen). Glenn var fräsch och pigg och snackade med Daniel så jag hade det bra med att bara följa efter dom två grymma löparna. Veso med supportbil mötte upp oss typ var 12:e-15:e km så vi hade inget behov att bära med oss massa energi. Det var ju ändå fredag kväll så Glenn sprang en sträcka med oss och sen vände han hemåt och Daniel och jag hade blicken mot Kungälv. Allt gick så bra så vi kom nära Kungälv på den planerade tiden, här började det duggregna och det kändes avsvalkande så länge tills det började ösregna, som tur var så var vi nära punkt med supportbil Fontin 75 km. Här avslutar Veso och Daniel sina uppdrag och åker hem, men nu kommer Tina (kollega från jobbet) som ska köra bil och hennes man Jörgen som kommer springa med som pejser nästa sträcka på 23km. Det roliga var att Tina och Jörgen fastnade vid en broöppning på vägen till Fontin så då fick jag vänta en liten stund som jag utnyttjade att byta om till torra kläder och skor och la mig på marken för att vila lite. Tidsmässigt allt gick enligt planen så jag var lugn.

Tina och Veso bytte roll samt Daniel och Jörgen också, så Jörgen och jag var på väg till Bottenstugan, till den första längre pausen. Jörgen hade jag bara träffat en gång innan, så det var en del att snacka om varandra. På den 23km långa sträckan hann det bli mörkt och min pannlampa pajade (Lumonite) även fast jag laddade och testade lampan innan så hände det att den inte fungerade (säkert mitt fel eftersom locket inte var fastskruvat och kan hända att vatten kom in nära batteri). Som tur var, Tina som skulle vänta oss vid Bottenstugan dök upp i skogen utan att vi planerat det, så fick hon jogga några km med oss och då passade jag på att byta till min Petzl nao som jag hade som extra batteri, nu var det mycket lättare att ta sig framåt med ny lampa. Kl 23:30 och vi anländer till Bottenstugan, Tina möter upp oss några hundra meter innan och springer med oss till bommen där grabbarna redan väntar att ta över supportbil (återigen Dino & Alex, samt nu kom även Niclas Gällentoft som ska pejsa mig i nästa 12 timmars intervall).

Photo by Tina

Här fick jag duscha med kallt vatten, äta en tallrik gryta som Tina lagade (det var gott Tina). Försökte sova, men det gick inte alls så jag tänkte det är ändå bra att bara ligga still och vila ben. Kl 01:30 dags att komma upp och börja röra på mig, fick göra mig iordning och med Niclas som pejser drog vi iväg. Det var fortfarande mörkt och lite svårt att hitta markeringarna, och just denna etapp 9 från Bottenstugan till Lysevatten var den svåraste kan jag säga, det tog lite drygt 2 timmar för en 10 km sträcka. Det var också ganska tekniskt och blött på marken från tidigare regnskurar, så det gällde att vara försiktig.

Nu hade det ljusnat till och Alex från supportbilen kommer in och springer en 10 km sträcka med mig och Niclas så är vi framme vid Vassbovik. När klockan är ca 06:00 kommer även Amer Nezirovic (en kompis till mig) som ska vara med som pejser kommande 12 timmar. Härifrån har jag äran att ha med mig 3 st pejsers och det är medelsvåra sträckor, så sprang vi på i ett lagom bra tempo. Det kändes så skönt att ha alla dom 3 med mig och att jag slipper tänka på markeringar, tempo och energi, här fick jag Tailwind (colorado cola med koffein) av Dino och det kändes att jag har fastat med kaffe, fick bra kick av den sportdrycken.

Photo by Branka

Nästa punkt att nämna var ca 13:00 och 150 km i benen, när min fru Branka kom och här kom även mina vänner (Radana & Anders som ska supporta hela vägen till Strömstad, samt Kenneth som ska pejsa nästkommande 7 timmar). Alex, Dino & Niclas avslutar sina uppdrag här och drar hemåt, men nu har jag sällskap av Kenneth och Amer. Här fick jag tvätta fötter, byta strumpor, smörja fötter på nytt, byta om och äta lite innan vi sprang iväg.

Det var varmt och tröttheten i kroppen gör sitt så det kändes tungt, det går inte att ta i sig energi som jag vill och behöver så jag tvingar i mig sportdryck, någon Cliffbar då och då. När jag gjorde planeringen, så verkar det som att jag mixtrat lite och markerat en medel sträcka som utmanande och tvärtom, så hamnade vi i skogen på tekniska partier och det är 17 km till nästa punkt där supportbil väntar. Eftersom vi trodde det är medel sträcka så tog vi inte med oss tillräckligt med vätska/energi och inte heller stavar, så det gick trögt framåt. Då fick vi ringa Anders & Radana och be att dom möter upp oss med vatten och stavar, vi hann 12 km innan Radana och Anders mötte upp oss och nu blev det lite lättare att ta sig framåt till Kaserna (namn på etappmålet).

I slutet av den här etappen har jag redan sprungit över 20 mil och känsla var ofattbart bra, när vi närmade oss punkten där min fru väntade, så såg jag mina vänner från Kroatien och Bosnien (Pugi, Igor, Tomo) det var verkligen kul att se de grabbarna, även om dom inte har något att göra med löpning, men ändå har kommit att hälsa på. Härifrån fick jag återigen ha 3 st pejsers, nu var det Anders som fortsatte springa med redan nämnda Kenneth och Amer. Det gick fort till nästa punkt som heter Harska, här kom alla från förra stationen och även Amers fru,  Amir & Bariz som ska pejsa nästkommande 2 mil, eftersom Kenneth, Anders & Amer här avslutar sin dag med mig. Här fick jag massera mig med is och kyla ner mig lite innan jag stack iväg.

Då har jag redan 21 mil i mina ben och 2 mil kvar till Lunden, punkt där jag har planerat vila. Tidsmässigt ligger jag precis som jag uppskattat att jag ska vara där. Jag kan säga att det var bästa sträckan på hela Bohusleden med grusväg blandat med lite asfalt och några tekniska km i början på etappen, men det var svårt för mig att hålla tempo uppe, så fort vägen lutade lite uppåt då var jag tvungen att promenera. Grabbarna Amir & Bariz har haft fullt upp att hålla mig vaken 😊 där kände jag som mest sömnbrist, men någon skvätt vatten på huvudet fick pigga upp mig och jag kunde fortsätta springa igen.

Lunden och andra natten, ankommit 23:39 och enligt planen skulle jag vara här 23:30. Kyla ner fötter, äta, duscha, på med långa kläder eftersom det var mardröm med knott överallt, under tiden jag duschade och kom in i tältet så hann jag få tiotals knottbett som sved i några dagar efter utmaningen.  Här har jag bestämt mig att jag inte ska dra iväg innan kl 03:00, vaknade 02:30 och tills allt blev klart så var jag 20 minuter sen.

Denna gång får jag hjälp som pejser av min underbara fru Branka, hon fick göra mig sällskap i 27 km och den tiden gick ganska fort kan jag minnas, jag var utvilad kroppen mådde bra förutom lite skavsår här och där. Vi nådde fram till Flotemarksön där Radana och Anders väntade med gott kaffe samt pannkakor med nutella, ingen lust att äta pannkakor så det blev chia, havre och blåbärsgröt istället.

Här var det Radanas tur att hoppa in som pejser och i början letade vi efter rätt väg, men till slut lyckades jag hitta rätt med telefonnavigering och sen hade vi inga problem att hitta rätt väg. Kan säga att det gick mycket lättare än jag förväntat mig och Radana höll bra tempo så vi kom fram till Porsås någon minut tidigare än planerat. Speciellt med just denna etapp är att det inte finns någon markering utan du ska själv hitta väg till nästa etapp så jag följde bana från min gps-tracker.

Photo by Branka

Vid Porsås kommer Daniel Theander (löparkompis – jultomte) och Daniel ska springa med mig hela vägen till Strömstad. Här susade jag bara förbi vätskestationen, fyllde inte på något eftersom nästa etapp bara är 7 km lång och jag hade redan med mig en del vätska och energi. Här verkade som att jag gjorde lite fel i min planering och koordinater som jag skrivit in för den nästa punkt Nornäs, fanns inte, utan det blev samma koordinater som vid Porsås där Daniel började springa med mig. Nu var det ganska varmt, men det var dumt att vänta på support bil, så vi kom överens att vi fortsätter i lagom takt samt att Branka och Radana springer och möter upp oss i skogen med vatten och energi (bra att support kunde rätta till det för min del). Till nästa punkt där Anders väntade med supportbilen kom vi alla springandes, när Branka och Radana mötte upp oss i skogen så var jag ganska trött och ville bara komma fram till nästa paus. Här bestämde jag mig att ta en tupplur på en kvart och det gjorde succé för kroppen och själen.

Kommer ihåg att det var söndag ca kl 13:30 alltså nästan 53 timmar i loppet och lite drygt 290 km avklarade och skavsår sved som satan, ju längre jag stannade på vätskestation desto svårare blev det att komma i gång igen. Jag skulle ha is med i en buff, men det glömde jag ta med mig, solen stekte som bara den och Daniel rörde sig framåt med lätta steg och jag fick bara följa efter. Som tur var så kom supportbil förbi oss och jag fick ta is från dom, det blev skönt att få kyla ner mig på vägen. Jag har tröttnat redan på all sportdryck smak och Cliffbars, så det var inte lätt att i mig energi under dessa varma timmar. Daniel – Jultomte kallad av mig eftersom han hade med sig massa olika godis. Godiset smakade bättre än något annat och detta höll mig i rörelse i en del timmar innan jag började med sportdryck igen.

Etapp för etapp och så kom vi till näst sista etappen där kom redan nämnd Alex (som var med vid start och Bottenstugan), nu var det Alex och Daniel som snackade och jag bara hängde med. Vi var på väg till Björnerödspiggen högsta punkten på Bohusleden, här fick vi klättra upp på utsiktsplats och när vi kom ner så la jag mig ner för att få en skojbild vid stenar. Härifrån sprang vi i bra takt pga att det var en bra sträcka med utförslöpning och tiden gick fort tills vi nådde punkt för sista etapp.

Här brände det i mina lårmuskler så jag fick massera med is i en liten stund och jag ville bara röra på mig och komma fram till målet. Vi pratade om att jag mådde bra, fick dricka en Umara koffeinshot och den sista sträckan skulle vi försöka springa så fort som möjligt och kanske komma i mål under 62 timmar, men att snacka är en del och att springa är något helt annat. På pappret det såg lätt ut, men inne i skogen var det lite tekniskt och att hålla ett bra tempo efter så många timmar i rörelse var helt omöjligt, då blev det bara att försöka röra mig framåt så effektivt som möjligt. Några km innan mål på en asfaltväg vid en korsning väntar Emma (Alex fru och hennes pappa) och hejar på oss, nu tänkte jag nu är vi nära Strömstad, där sprang vi i 5 minuters tempo, men bara en liten sträcka eftersom snabbt därefter ledde markeringarna in i skogen igen.

Äntligen såg vi lyktor från Strömstad, nu var vi framme tänkte jag, men dom 2 sista km kändes som 2 mil. Ut ur skogen genom ett bostadsområde, över bron och längs vattnet in i centrum. Inne i stan har Alex dubbelkollat innan var målområdet ligger så att vi kommer rätt in i Strömstads station. Vid målet väntade en hejarklack, min fru Branka, Radana, Anders, Emma och hennes pappa samt Alex och Daniel som sprang med mig in i målet. Det kändes som att jag vann på ett riktigt lopp och det var en härlig känsla, men jag fattade inte vad jag gjorde och hur stor min prestation var, det var en bra tid på 62:24:39 och nästan 8 timmar snabbare än förra rekordet. Jag var trött, lycklig och nöjd med att allt funkade denna helg och jag hade inga stora problem att klara av denna utmaningen.

Vill passa på och säga STORT TACK till ALLA som hejat, peppat, varit med som support eller sprungit en del under mitt FKT försök på Bohusleden. Nu medan jag skriver detta, så har jag även fått verifierat mitt resultat så nu är det officiellt. Hoppas jag inspirerar andra att anta utmaningen som jag själv blev inspirerad av Oscar Sjölander. Nu blir det mer fokus på återhämtning och lättare träning tills sommartävlingar drar igång. 

FKT Bohusleden, 350km za vrijeme od 62:24:39

FKT (najbrže poznato vrijeme). Tokom Covid-19 otkazane su sve utrke, osim virtualnih natjecanja, tada je FKT također postao popularan, prvo u SAD-u, a zatim i širom svijeta.

Prilično sam dobro trenirao tokom zime 2021. godine, ali ograničenja su i dalje bila relevantna u Švedskoj i sve se trke odgađaju za jesen. Prvi cilj mog treninga bio je Järnbrukets Backyard Ultra, koji je trebao biti pokrenut 4. juna. U proljeće mogu reći da je bilo otprilike u mjesecu aprilu kada je Oscar Sjölander na društvenim mrežama objavio da će pokušati napraviti nepodržani FKT na Bohusledenu. (Oscar je takođe imao prethodni rekord za podržani FKT na Bohusledenu sa 70 sati i 22 minuta). Kad sam vidio njegovu objavu, počeo sam malo razmišljati o tome hoću li se moći nositi s takvim izazovom, nije prošlo mnogo dana prije nego što sam odlučio da se mogu testirati na ovoj sceni. Budući da je postalo toliko neizvjesno hoće li se Järnbruketovo dvorište riješiti, odlučio sam da ću preskočiti Järnbruket čak i ako se trka završi (prepustio sam svoje mjesto ženi, pa je ispalo još bolje i da je ona trčala, a onda sam ja izigravao podršku)

Želim iskoristiti ovu priliku da kažem VELIKO HVALA SVIMA koji su navijali, navijali, sudjelovali kao podrška ili vodili dio tokom mog pokušaja FKT-a na Bohusledenu. Sada dok ovo pišem, verificirao sam i svoj rezultat, tako da je sada zvaničan. Nadam se da nadahnjujem druge da prihvate izazov koji me je lično nadahnuo Oscar Sjölander. Sada će se više fokusirati na oporavak i lakši trening dok ne počnu ljetna takmičenja.

Uspio sam prije testirati nekoliko etapa na stazi Bohus i bio sam sretan kad sam vidio da je jako dobro označena i da ima puno dobrih informacija o cijeloj stazi i svakoj etapi zasebno na internetu i u aplikaciji na telefonu. Trening nisam puno mjenjao (trčanje, biciklizam, plivanje), već sam samo dodao nekoliko treninga snage sedmicno i brojao vrijeme sa svim treninzima koje sam odradio, plus sto odvajao vrijeme i za odmor. Postim sa kafom mjesec dana prije velikih trka i na taj nacin ocistim tijelo od kofeina.

Što se tiče količine, ovo je bio najteži trosedmicni trening blok prije Bohusledena, ali oporavak je prošao dobro, tako da sam mogao nastaviti trenirati bez problema. Tako da sam nakon toga počeo pripremati sve oko logistike i planiranje je prilazilo kraju.

Petak, prespavao sam dobro cijelu noć i osjećao se odmorno i radovao se ispijanju kave 😊 Alex i Dino (moji kolege s posla) pratili su me do početne pozicije ”Blåvättnerna” južno od Lindomea. Alex je ovaj put morao voziti, a Dino je trčao sa mnom prve 2 etape do Skatåsa, skoro 30 km. Ideja je bila da Dino drži sporiji tempo, tako da u početku ne trčim prebrzo. Na početak smo stigli 30-ak minuta ranije, vrijeme za kafu i vrijeme opuštanja prije nego što odem. GPS tragač sa Racetracker.no koji sam imao tokom eksperimenta imao je priliku javno prenositi fotografije i tada je važno imati sliku početka i ciljne linije, gdje smo morali malo poraditi kako bismo naučili kako slati fotografije.

Photo by Alex

Sat je otkucao 9:00, tada smo Dino i ja krenuli. Prvu etapu od 19 kilometara lako je trčati, pa je prošlo brzo i tačno kako je planirano. Veso (prijatelj za sve) dobio je nalog da vozi pomoćni automobil od 11:00 do 20:00, pa nas je Veso čekao u Stensjönu, gdje započinje druga etapa. Ovdje smo se morali napuniti energijom i nastaviti naprijed do sljedeće stanice. Druga etapa do Skatåsa bila je lagana i ovdje je Dino završio svoj dio kao trkac podrške. Kad smo se približili tački gdje je Veso parkirao automobil, sreli smo Erika Billerbyja (drugar sa trcanja) koji je istrcao u vrijeme pauze za ručak i htio je s nama trčati dio za koji je imao vremena, pa smo sva trojica došli do Skatåsa i gdje nas je Veso cekao. Ovdje se prikljucio Daniel Bränholm (klupski prijatelj iz Hälle IF-a)i pretrčat će sljedećih 50 km sa mnom, odnosno do Fontina u Kungälvu.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Kopia-av-20210611_152931-768x1024.jpgPhoto by Veso

Bilo je to 4 etape u kojima je Daniel Bränholm trčao kao podrska, tako da smo prilično dobro trcali i vrijeme je brzo prolazilo, a ja sam dobro sakupljao km. Negdje u šumi u blizini Angereda dolazi Glenn (@toothpickrunner na Instagramu, drugar kojeg sam upoznao prije nekoliko sedmica). Glenn je bio svjež i odmoran i razgovarao je s Danielom, tako da sam ja mogao opusteno trcati prateći dva sjajna trkača. Veso s automobilom za podršku dočekivao nas je na svakih 12.-15. Km, tako da nismo imali potrebe sa sobom nositi puno energije. Bilo je petak navečer, pa se Glenn okrenuo kući nakon nekoliko zajednickih km, a Daniel i ja smo bacali pogled na Kungälv. Sve je išlo tako dobro, pa smo se približili Kungälvu u planirano vrijeme, ovdje je počela lagano padati kiša i osjećalo se osvjezenje, bilo je ugodno sve dugo dok nije poceo pljusak, srećom bili smo blizu tačke s automobilom za podršku Fontin 75 km. Ovdje Veso i Daniel završavaju svoje zadatke i odlaze kući, ali sada dolazi Tina (kolegica s posla) koja će voziti automobil i njezin suprug Jörgen koji će trčati kao trkac podrske na sljedeću udaljenost od 23 km. Smiješno je bilo to što su Tina i Jörgen zapeli na mostu koji se otvarao na putu za Fontin, pa sam tada morao malo pričekati, što sam iskoristio za presvući se u suhu odjeću i obuću i leći na zemlju da se malo odmorim. Vremenski je sve išlo po planu, tako da sam bio opusten.

Photo by Veso

Tina i Veso promijenili su uloge, kao Daniel i Jörgen, tako da smo Jörgen i ja bili na putu za Bottenstugan, mjesto gdje cu imati prvu dužu pauzu. Jörgena sam sreo samo jednom prije par mjeseci, pa je bilo dosta tema za razgovor jedno o drugom. Na dionici dugoj 23 km pao je mrak i moja ceona lampa je zakazala(Lumonit) iako sam napunio i testirao lampu prije nego što sam krenuo desilo se da nije radila (vjerovatno moja greška jer poklopac nije bio dobro zavrnut i voda može doći blizu baterija). Srećom, Tina koja nas je trebala čekati u Bottenstuganu pojavila se u šumi, a da to nismo planirali, pa je trčala nekoliko km s nama, a onda sam iskoristio priliku da zamjenim za Petzl nao koji sam imao kao dodatnu bateriju , sada je bilo puno lakše trcatati s novom lampom. U 23:30 stižemo na Bottenstugan, Tina nas dočekuje nekoliko stotina metara prije i trči s nama do barijere gdje dečki već čekaju da preuzmu automobil za podršku (opet Dino i Alex, a sada je došao i Niclas Gällentoft koji ce trcati kao trkac podrske u sljedećih 12 sati).

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är received_318475653148177-768x1024.jpegPhoto by Tina

Ovdje sam se istuširao hladnom vodom, pojeo tanjur corbe koje je Tina skuhala (bilo je dobro Tina). Pokušao sam spavati, ali nikako nije išlo, pa sam mislio da je još uvijek dobro samo mirno ležati i odmoriti noge. U 01:30 bilo je vrijeme da ustanem i krenem, moram se pripremiti i s Niclasom kao podrskom sam krenuo dalje. Još je bilo mračno i bilo je malo teško pronaći markacije, a ova određena etapa 9 od Bottenstugana do Lysevattena bila je najteža što mogu reći, trebalo je malo više od 2 sata za udaljenost od 10 km. Također je bilo prilično tehnički i mokro na zemlji od prethodne kiše, pa je bilo važno biti oprezan.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 20210612_044801-1-768x1024.jpg

Sad se razdanilo i Alex iz automobila podrske ulazi i pretrčava 10 km udaljenost sa mnom i Niclasom i stižemo u Vassbovik. Jutro je vrijeme oko 06:00, dolazi i Amer Nezirović (moj prijatelj), koji će biti s nama kao trkac podrske sljedećih 12 sati. Odavde imam čast imati sa sobom 3 trkaca podrske i to na srednje teškim udaljenostima, pa smo trčali relativno dobrim tempom. Bilo mi je tako lijepo imati sve tri sa sobom i da ne moram razmišljati o oznakama, tempu i energiji, od Dine sam dobio Tailwind (kolorado kolu s kofeinom) bilo je dobro sto sam postio uz kafu, tako da sam dobio dobar uticaj iz sportskog napitka.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är IMG-17adde41f4e789234006b5ce21da0c77-V-1024x768.jpgPhoto by Branka

Sljedeća točka koju treba spomenuti bila je oko 13:00 i 150 km u nogama, kada je došla moja supruga Branka, i ovdje su došli i moji prijatelji (Radana i Anders koji će podržavati sve do Strömstada, i Kenneth koji će trcati samnom sljedećih 7 sati ). Alex, Dino & Niclas završavaju svoje misije ovdje i odlaze kući, ali sada imam društvo Kenneth-a i Amera. Ovdje sam morao oprati noge, promijeniti čarape, ponovo podmazati stopala, presvući se i pojesti malo prije nego što smo krenuli dalje.

Bilo je vruće i umor u mom tijelu čini svoje, pa sam se osjećao teškim, nije moguće apsorbirati energiju kako želim i trebam, pa prisiljavam sebe da pijem sportski napitak i nekoliko cokoladica. Kad sam planirao, čini mi se da sam se malo zeznuo i označio srednju udaljenost kao izazovnu i obrnuto, završili smo u šumi na tehničkim dijelovima i ima 17 km do sljedeće točke gdje automobil za podršku čeka. Budući da smo mislili da je to srednja udaljenost, nismo ponijeli dovoljno tekućine / energije i štapove, pa je to išlo polako. Tada smo morali nazvati Anders & Radanu i zamoliti ih da nas dočekaju s vodom i stapovima, presli smo 12 km prije nego što su nas Radana i Anders dočekali i sada je postalo malo lakše doći do Kaserna (naziv sledece etape).

Photo by Igor

Na kraju ove etape već sam pretrčao preko 200 km i osjećao sam se nevjerovatno dobro, kad smo se približili mjestu gdje je moja supruga čekala, vidio sam svoje prijatelje iz Hrvatske i Bosne (Pugi, Igor, Tomo i Daniel) bilo mi je drago vidjeti te momke, čak i ako nemaju nikakve veze s trčanjem, ali su ipak došli da me podrze. Odavde sam opet dobio 3 trkao kao podrsku, sada je Anders nastavio trčati s već spomenutim Kennethom i Amerom. Brzo smo istrcali do sljedeće etape zvane Harska, ovdje su ponovo došli svi s prethodne stanice, a također i Amerova supruga, Amir & Bariz koja će trcati samnom sljedećih 20 km, jer Kenneth, Anders & Amer ovdje završavaju svoj dio podrske. Ovdje sam se morao masirati ledom i malo ohladiti prije nego što sam krenuo dalje.

Photo by Branka

Photo by Branka

Tada već imam 210 km u nogama i 20 km do Lundena, tačke na kojoj sam planirao odmor. Što se tiče vremena, ideem baš onako kako sam planirao. Mogu reći da je to bila najbolja dionica na cijelom Bohusledenu s makadamskim putem pomiješanim s nešto asfalta i nekoliko tehničkih kilometara na početku etape, ali bilo mi je teško držati korak, čim je cesta isla malo uzbrdo tada sam morao hodati. Amir i Bariz bili su zauzeti držeći me budnom 😊 tamo sam osjećao većinu nedostataka sna, ali malo prskanja vode po glavi odrzavalo me je budnim i mogao bih opet nastaviti trčati.

Photo by Branka

Lunden i druga noć, stigli smo u 23:39 i prema planu bih bio ovdje u 23:30. Ohladio sam noge, jeo, tuširao se i obukao dugu odjeću jer je komaraca bilo na sve strane, dok sam se tuširao i ušao u šator uspio sam dobiti desetke ugriza koji su me svrbili i nekoliko dana nakon izazova. Ovdje sam odlučio da neću krenuti prije 03:00, probudio sam se u 02:30 i dok sam se spremio, vec sam kasnio 20 minuta.

Photo by Radana

Ovaj put kao trkac podrske uskace supruga Branka, koja me pratila 27 km i to vrijeme je prošlo prilično brzo, sjećam se, bio sam odmoran, tijelo mi je bilo dobro, osim nekoliko ojeda tu i tamo. Stigli smo do Flotemarksöna gdje su Radana i Anders čekali s dobrom kafom i palačinkama s nutelom, bez želje da jedem palačinke, pa umjesto toga bila je to chia, zob i kaša od borovnica.

Photo by Branka

Ovdje je na red došla Radana da uskoči kao trkac podrske i na početku smo tražili pravi stazu, ali na kraju sam uspio pronaći pravu stazu s telefonskom navigacijom i tada nismo imali problema s pronalaženjem pravog puta. Mogu reći da je prošlo puno lakše nego što sam očekivao, a Radana je držala dobar tempo pa smo u Porsås stigli nekoliko minuta ranije nego što je planirano. Ono što je posebno u ovoj etapi je to što nema markiranja, ali put do sljedeće faze morate pronaći sami, pa sam slijedio put sa svog GPS tragača.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är IMG-acc21d3bacee3fde4f8e4de5ca8f1695-V-768x1024.jpgPhoto by Branka

Na Porsås dolazi Daniel Theander (trčeći prijatelj – Djed Mraz), Daniel će trčati sa mnom sve do cilja Strömstada. Ovdje sam samo nastavio bez stajanja pored okrepe, nisam ništa napunio, jer je sljedeća etapa bila dugačka samo 7 km i već sam imao sa sobom nešto tečnosti i energije. Ovdje se činilo da sam pogriješio u svom planiranju i da koordinate koje sam unio za sljedeću točku Nornäs nisu postojale, ali postale su iste koordinate kao na Porsasu gdje je Daniel počeo trčati sa mnom. Sad je bilo prilično vruće, ali bilo je glupo čekati automobil za podršku, pa smo se dogovorili da nastavimo razumnim tempom i da Branka i Radana trče u susret i dođu nam u šumu s vodom i energijom. Do sljedeće točke u kojoj je Anders čekao s automobilom za podršku, svi smo dotrčali zajedno sa Brankom i Radanom koje su nas dočekale u šumi, bio sam prilično umoran i samo sam želio doći do sljedeće pauze. Ovdje sam odlučio drijemati za četvrt sata i taj odmor se pokazao kao dobra ideja.

Photo by Daniel Theander

Sjećam se da je bila nedjelja oko 13:30, tako da je gotovo 53 sata u trci. Sto sam duže boravio na stanicama, postajalo je sve teže ponovno krenuti. Trebao sam uzeti led u marami, ali zaboravio sam da ga ponesem sa sobom, sunce je pržilo a Daniel je laganim koracima isao naprijed, ja sam jednostavno morao slijediti. Srećom, pored nas je su prošli sa autom podrske i dobio sam led, bilo je lijepo rashladiti se putem. Već sam se umorio od svih ukusa sportskih napitaka i Cliffbara, tako da nije bilo lako ubaciti energiju u mene tokom ovih vrućih sati. Danijel – nazvao sam Djed Mraza jer je sa sobom imao puno različitih slatkiša. Bombone su imale bolji ukus od bilo čega drugog i to me pokretalo nekoliko sati prije nego što sam opet počeo sa sportskim pićima.

Photo by Alex

Etapu po etapu i onda smo došli do pretposljednje etape gdje je cekao već spomenuti Alexa (koji je bio na startu i Bottenstugan), sada su Alex i Daniel trcali i razgovarali, a ja sam ih samo pratio. Bili smo na putu za Björnerödspiggen, najvišu tačku Bohusledena, ovdje smo se popeli do vidikovca, a kad smo sišli, legao sam da napravim zabavnu sliku pored stijena. Odavde smo trčali jacim tempom zbog činjenice da je bila dobra udaljenost sa nizbrdicom i vrijeme je brzo prolazilo dok nismo došli do tačke za posljednju etapu.

Photo by Jultomte

Ovdje je gorilo u bedrenim mišićima pa sam neko vrijeme masirao ledom i samo sam htio sto prije doći do cilja. Razgovarali smo o tome kako sam se dobro osjećao, popio sam kofein Umara i zadnju udaljenost pokušali bismo trčati što brže i možda završiti ispod 62 sata, ali pricati je jedno, a trčati je nešto sasvim drugo. Na papiru je izgledalo lako, ali u šumi je bilo pomalo tehnički dijelova i držati dobar tempo nakon toliko sati u pokretu bilo je potpuno nemoguće, tada je bilo jednostavno pokušati na što efikasniji nacin kretti se prema naprijed. Nekoliko km prije cilja asfaltnom cestom na jednom raskrscu, Emma (Alexova supruga i njen otac) nas čekaju i bodre, sad sam pomislio da smo sada blizu Strömstada, gdje smo trčali tempom od 5 minuta po km, ali samo kratko jer su ubrzo nakon toga markacije ponovo vodile u šumu.

Photo by BrankaPhoto by Branka

Konačno smo vidjeli rasvjetu iz Strömstada, sad smo tu na cilju, pomislio sam, ali zadnja 2 km činilo mi se kao 20 km. Iz šume kroz stambeno naselje, preko mosta pa uz vodu i u centar. Cilj u centru grada, Alex je još jednom provjerio gdje se nalazi ciljno područje tako da smo ušli ravno u stanicu Strömstad. Na cilju su čekali navijači, moja supruga Branka, Radana, Anders, Emma i njen otac, kao i Alex i Daniel koji su utrčali sa mnom u cilj. Činilo mi se kao da sam pobijedio u pravoj utrci i bio je to sjajan osjećaj, ali nisam bio svjestan što sam napravio i koliki je bio moj uspjeh, bilo je to dobro vrijeme od 62:24:39 i gotovo za 8 sati brže od proslog rekorda. Bio sam umoran, srecan i przadovoljan što je ovog vikenda sve funkcioniralo i nisam imao problema da se nosim s tim izazovom.

Želim iskoristiti ovu priliku da kažem VELIKO HVALA SVIMA koji su navijali, navijali, sudjelovali kao podrška ili vodili dio tokom mog pokušaja FKT-a na Bohusledenu. Sada dok ovo pišem, verificirao sam i svoj rezultat, tako da je sada zvaničan. Nadam se da nadahnjujem druge da prihvate izazov koji me je lično nadahnuo Oscar Sjölander. Sada ću se više fokusirati na oporavak i lakši trening dok ne počnu ljetna takmičenja.

Slo 12 timmars!

Lördag, 6 juli. Ankomst till Kranj (Slovenien) efter 4 timmars bilresa. Hade inget bokat boende så var tvungen att leta efter något hotell, så försökte hitta något så nära som möjligt till startområdet. Hade redan kommit överens med min löparkompis Milan Stupar som bor och jobbar i Kranj att han skulle supporta mig under loppet och även hjälpa mig att hitta en bra plats för boende. Kl 19:00 uthämtning av nummerlappar och lite snack med mina gamla löparkompisar, det var så kul att träffa alla de där på ett och samma lopp. Alltså denna dagen varade ganska länge med stadsvandring, resan och förberedelserna inför loppet. Starten gick kl 7:00 då det var viktigt att ha allt förberett kvällen innan så att slippa stressa på morgonen.

 

Söndag, 7 juli. Det skulle kanske vara bäst att jag sov genom hela dagen. Vaknade utvilad och pigg som jag bara kunde, lite frukost och dags att dra till centrum där gick starten. Loppet gick på en varvbana som var 1300 m lång blandat med asfalt och stenblock, bansträckning sträckte sig mitt i centrum bland några butiker, cafeer och restauranger. Nästan alltid brukar jag värma upp någon minut innan loppet oavsett hur långt är loppet, men här hade jag lite tajt med tiden och hann inte göra det, som tur var var det varmt som man blir redan uppvärmd utan uppvärmning. Medan jag gav frugan sista instruktionerna, började speakern räkna ner sekunderna innan start, allt gick så fort tänkte jag mig och drog iväg bakom andra löpare. Det var ju ändå träningslopp inför 24 timmars VM i Albi (Frankrike).

Är ganska bra på att hålla tempot nere för att spara kraft till andra delen av loppet, så jag öppnade i ett lugnt och behagligt tempo. Värmen kändes redan från morgonen och jag tänkte att det här kommer bli en lång dag. Planen var att försöka springa 5:30 tempo i alla timmar, men allt går inte enligt planerna. Milan mätte mina varvtider och det gick trögt att hålla det tempot. Första delen av loppet blev jätte varmt, ca 30 grader och för oss som bor i Sverige är det lite ovant att träna i såna temperaturer. Under första halvan hade jag inget lust att tävla, allt kändes tråkigt och tankar att ge upp alltför ofta kom i mitt huvud. Efter halva loppet tog jag av min löparklocka (blev bara förvirrad av denna), regnet kom och temperaturen sjönk för några grader, känslan och vilja för att tävla kom tillbaka och jag kände mig bättre och bättre, här visste jag att jag kommer avsluta loppet och även göra mitt bästa på 12 timmar. Kommer ihåg att efter 8 timmar i loppet kunde jag även öka tempo och hade viljan att ta mig upp placeringsmässigt, så frågade jag Milan på vilken plats låg jag på och hur mycket det behövdes att hinna ikapp åtminstone några av de som inte var så långt före mig.

Varv efter varv och sista 4 timmar i loppet gick ganska snabbt. Under alla timmar hade jag varit i gång utan en enda paus, utan promenader vid varvning områden utnyttjade jag som ett sätt att vila ibland, blev glad att slutet närmade sig och längtade efter att få sitta och vila.

Sista timmen och mållinjen, fick en liten träpinne med mitt nummer på så den pinne ska jag lägga på marken vid tecken ner loppet är avslutat. Samlade totalt 121.848m, nytt PB med 10.5km och nöje att jag gjorde det på en dag där allt gick inte som planerat. Support, en viktig del att jag lyckades med loppet, de fick mig kämpa genom första jobbiga delen av loppet och stor tack går till min support! 

Loppet var väl organiserat med trevliga volontärer. Vätskestationen vid varvning området var fullt med allt, godis, frukt och olika sportdryck, jag tog bara två apelsinbitar från organisatörs bord eftersom jag hade med mig egen energi. 

Energi under loppet : Tailwind, en Redbull, salttgråg, gummibonboner och marshmallows. 

Skor : Hoka Clifton 5 

 

UTMB Eng version!

After 3 years … again at the UTMB race of (170km 10 000 + -) and with a slightly better result than 2015.

I did not write too much about the trip itself and other events, I concentrated only on the race,  and this is the text about how it’s looks like!

The day of the Race, Friday 31/08/2018 rain,  winds, clouds and message from the organizers to expect cold and bad weather and we need to bring extra warm clothes, which naturally additionally aggravates our already heavy backpacks.

Start of the race at 18:00 and I was already at the start line 16:00 because I did not want to waste time in the caose of the other runners who want to get a better position in the first 8km. As I was already among the first at the start, I had the opportunity to be close to the elite runners that came about a half an hour before the start. It’s enough to be motivated to stand side by side with the best trail runners, (but racing with them is quite another story you can read below J)
The race started and everyone rushed as if we were racing to 10km and not to 170km.I decided to run for a feeling, without an hour and a look at which pace I run.I managed to save the cold head and not run into the first km, so I reached the 468th position after the first checkpoint.I slightly compared the feelings of 2015 and now, I was much more calmer, I knew about my possibilities and at the same time I was apprehensive of injury or stomach problems, which is not unusual for such kind of races
The climb to Le Delevret and descent to Saint Gervais passed very quickly. At control points, I prepared myself not to waste a lot of time, so through Saint Gervais I just frolicked. Here at the check point were my wife and children which came to see me, my wife’s syster Olivera and Laurie her husband. Rain was constantly falling at the beginning of the evening, so I only saw the path and the river of head lamps that move along the winding paths
I controlled my time in a race at the control point Les Contamines and for just  4 hours I was ran 31km,  and I have to admit that the first 31km was a good running track. Next control is at 39km La Balma, from where we climb to the first summit of 2500 altitudes. Learned from the past races, I tried to keep myself as short as possible on tops and high altitudes, so I ran to the next control at Les Chapieux as quickly as I could.
Now when I look at the results and my passing times, I see that I actually progressed very well, and then it seemed to me that thousands of runners were in front of me, only the lamps glimmered for miles ahead of me. As I passed the control point Lac Combal after 64km and 9h30min in the race, I reached an enviable 161th place (which means I crossed 300 runners from the 20th to the 64th km) I never dreamed that I would make such a good progress first part, I got a lot of time because I did not stay on checkpoints. The night was in my taste, ideal for running, and I thought I just ran, ate and drank.
The next control was Courmayeur 77km where we had our spare bags with things we had previously packed and surrendered to the organizer before the start. Since since the start of me all of the equipment suited and I did not have any problems, so I did not even change anything except a shrouded shirt, supplemented food supplies and continued on. In this way, I kept trying to keep myself warm and not waste additional energy to get warm and back in the race.
A steep climb of 4km to the Refuge Bertone passed through the dawn of dawn and very beautiful scenes to the surrounding mountains. I felt a sense of fatigue in my legs, but I could still run at a slow pace without any major problems, so I passed that part to the Arnouvaz control point where a few runners overtook me for the first time in the race. I used Arnouvaz’s refreshing station to take a little rest and prepare for the climb to the highest point of the race Grand Col Ferret.

 This ascent made me feel like eternity, and the strength of my legs was losing, but I had no other option than to continue to move because it was a strong wind and a low temp … of air so that any stopping means hypotermia in a very short time. The downhils are my better side, so I was looking forward to crossing the top of the Grand Col Ferret and to come to downhill 20 km long where I got on time and in general placement.

Through the control point of La Fouly I just fled and continued on to Champex-Lac where I had planned to rest a bit. I remember the words of Simun Cimerman (the organizer of the Velebit Ultra Trail race) from 2015 … when he mentioned that the race starts at 130 km and I have to admit that he was right. Although it was difficult and pain in the legs, the legs were getting bigger, but I managed to keep a good pace. With the arrival at the control point of Trient at 139 km after 23:00 in the race I reached the 105th position, which eventually turned out to be my best placement during the entire race.
My wife, children, Oliver and Laurie came to Trient control, which I already mentioned in the above text. It was nice to get help on everything I needed and here I got help fixing the zulos because it was painful to run downhill. There I lost about 40 minutes at rest and a bit of power for the next 10 km through the Catogna passage until the next control of Vallorcine where my family once again came to see me and helped with everything. In this section, the same thing, I could barely climb and then I increase the pace to compensate for the time I lost on uphill.

Vallorcine 149 km and 26 km in the race, the spot 116 * has a pain in every muscle in my body, especially on my feet. I get a quadriceps massage and get ready for the last 20 km in the race.I would like to finish the race for 30 hours and I’m aware that I’m close to doing it, but the last part was the longest 20km in the competition.It seemed like forever, at the moment I wanted to stop and take a nap, as I still knew, if I stopped and chilled it would be even harder for me.In my opinion, the technically most demanding part of the track from Tre Le Champs to La Flegera, for which 7 km section took me 2 hours.

At La Flegere I climbed with the last power atoms, I knew there is still a little bit left and I no longer have energy to save, so I did my best. I saw that this year I will not be able to reach the goal for 30 hours, so I sat in the tent for a while, ate and drank something and then ran into goal in Chamonix.

UTMB=30:21:57 place 131

 

The descent passed in the dark and with few runners, on the track I have passed only three runners for the past 8 km. At the entrance to Chamonix I was surprised by friends / runners from Sweden who ran the TDS competition (thanks guys). My wife, kids, Olivera and Laurie were main characters for welcome, they were also tired of my adventure around Mont Blanc and you can imagine what I was if they were visibly tired 🙂

Thank you very much for the pepp and support! I do not want to name anyone because I do not want to forget someone accidentally! Your support is my wind in my back!

A little about the equipment and food I used during the race:

Backpack : Ultimate Directon Anton Krupicka Adventure Vest 3.0

Head lamp : Lumonite Armytek

Gels : Clif

Bars : Clif, Snickers

Carbohydrate drink : Umara

Trip to the Mont d ’Arbois 1840m

BiH team with support from DukatFit (Captured by Anton Krupicka which asked for a picture)